Folkets danser – våra historiska rötter

Begrepp – definitioner

Dans är för mig ett samlingsbegrepp som inkluderar rörelse i de allra flesta fall till någon form av ljud: trummors taktfasta dunkande, sång eller liknande användning av den mänskliga rösten eller låtar, musikstycken osv framförda på allehanda instrument. Detta gäller särskilt folkets danser i historisk tid, då man inte skilde på dans, sång och musik som vi gör i dag. När man fördjupar sig i närliggande begrepp med rötter i andra språk så blir mitt synsätt självklart.

Musik härstammar från grekiskans mousike, vilket betyder ”musernas konst” och innefattar både diktkonst, sång, musik och dans. I afrikanska språk har vi begrepp som ngoma och gobina vilka står för trumma, dans, sång, lek osv i oupplöslig förening. Kör/kor kommer från khoros (grek) och betyder ceremoniell kördans, ringdans eller helt enkelt plats för dans. Ordet återfinns i hora (Rumänien), oro (Makedonien), kolo (f d Jugoslavien), horo (Bulgarien) osv.

Även lek- begreppet är mångtydigt. Det står både för lekar, spel, idrott och trakterandet av musikinstrument (och dessutom för parningen hos djuren). Denna mångtydighet finns i många språk, t ex i engelskan play och i arabiska och franska enligt Huizinga (1945). Han skriver också: "All äkta kult sjunges, dansas och lekes", och menar att dansen är en särskilt fulländad form av leken. Även Bernhard Wosien menar att: "Alla festivaler och riter som uppnår de högsta konstnärliga nivåerna beror i grunden på dansen eftersom den firar det eviga återvändandet av nuet" (mitt försök till översättning).

Jag har valt begreppet Folkets danser i rubriken för att visa på att jag inte vill göra skillnad på "folk och folk". För att materialet ska bli hanterbart delar jag in detta begrepp i folklig dans och folkdans. Det verkar också som att det är den gängse indelningen även om sättet att beskriva vad begreppen står för kan variera.

Folklig dans är enligt Ernst Klein, citerad av etnologen Mats Nilsson (2004), "det som bönderna faktiskt dansade" till skillnad mot "folkdans som dansades av folkdanslagen". Detta låter som ett cirkel(!)resonemang men får sin förklaring genom att Klein i sina fältarbeten på 1920- och 30-talen kunde konstatera att folkdanslagen sällan dansade de danser som bondebefolkningen dansade. Och när de gjorde det fanns det tydliga och viktiga skillnader.

Margareta Liljegren (2004) å andra sidan menar att folklig dans bygger på härmtradition, vilket är ett överförande av danskunskap från en person till en annan. Kunskapen delas av många, danserna är föränderliga och utförs med stor variation. "Härmtradition ger utrymme för ett eget personligt uttryck och improvisation." Detta är även enligt min mening en bra beskrivning av den folkliga dansens signum.

Liljegren menar vidare att folkdans bygger på traditionell dansundervisning ("överförande av danskunskap i organiserad form av en utbildad lärare"). Det finns lite eller inget utrymme för improvisation. Läraren sätter sin prägel på dansens form o stil. Min reflektion här blir att gränsdragningen är svår. Eftersom så mycket folklig dans är förpassad till den historiska dimman så finns det inte heller så mycket levande tradition att härma. I själva verket sker inlärningen oftast via en särskild, ofta utbildad, danslärare.

Ulvros (2004) skriver om den "stora traditionen" (klassisk bildning, konst, musik och hovdanser, tillgänglig för en elit i samhället) och den "lilla traditionen" (omfattar majoriteten och som också kan kallas folkkultur, där vi finner folkvisor, -sagor och -danser). Jag är inte riktigt bekväm med dessa begrepp eftersom jag upplever att det ligger en värdering i "stora" och "lilla". Det blir dessutom märkligt när den lilla traditionen omfattar majoriteten.

Som en tänkvärd kuriositet vill jag nämna att Linné på sina resor med iver och glädje deltog i olika danstillställningar. På sin Dalaresa lär han ha föredragit just dansen i gårdarna framför dem i salongerna. Hans danske lärjunge Fabricius vittnar om att Linné och hans familj brukade dansa på logen utanför Hammarby "så att det var riktig lust åt det". Linné dansade helst polska och Fabricius konstaterar att han "däri överträffar alla oss yngre".

Ytterligare en beskrivning av den folkliga dansen har jag hittat i en artikel av Carl Kjellin (1998), där han i sin tur citerar Mats Hansson, som skriver i sin artikel "Vill Hembygden utvecklas?":

"Den folkliga dansens viktigaste element är upprepningen. Upprepningens funktion är att skapa trygghet. Men upprepningen kan ibland upplevas som monotoni därför behöver vi också variation. Variationens funktion är att skapa omväxling."

Med begreppet folkdans tror jag vi i dagligt tal tänker på folkdanslag och folkdans-uppvisningar. Det handlar om danser i olika formationer och turer som folkdanslagen från dessas tillkomst från slutet av 1800-talet tagit upp på sin repertoar. Det är ofta koreograferade danser men även danser med genuint folkligt ursprung finns med. I slutet av artikeln återkommer jag till folkdansen, dess ursprung och historia i Sverige.

Gammaldans är det begrepp som används om pardanser som vals, schottis, hambo, mazurka, polka osv.

Att sitta still och lyssna på sång och musik är enligt min bild en förhållandevis ny företeelse i människans historia. Vi har uttryck som "det spritter i benen" och liknande som beskriver svårigheten att sitta still. Jag är övertygad om att dansen, att röra sig – ofta rytmiskt – när vi hör sång o musik är ett grundläggande mänskligt behov.

Rituell dans och kedjedans

Hur man dansade i Norden innan medeltiden kan vi bara spekulera om. Troligen skilde det sig inte mycket från hur man dansade i andra delar av världen. När det gäller "hur det började" i mänsklighetens gryning så hänvisar jag till min artikel "Kropp och röst i rörelse".

Dansens släktträd ger en god bild av danshistorien. Jag kommer mest att röra mig i den nedre halvan av stammen samt det första grenvarvet till vänster

Det som benämns Rituell dans får vi anta ha förekommit hos alla folk. Inne i den skyddande cirkeln, som är grundformen, dansade man solo, i olika förklädnader och masker. Dansaren fick magisk kraft som var starkare än hans/hennes handlingar. Man dansade helt enkelt olika andeväsen och gudar, dvs blev ett med dem. Det var bl a fruktbarhetsriter, dödsdanser och andra magiska danser. Tänkvärt är vilken helande kraft dansen anses inrymma hos t ex San-folket i södra Afrika. Detta har jag själv fått uppleva under en resa till Botswana 2010.

Så småningom tog man varandra i hand och kedjedansen, den äldsta dansformen hade uppstått. Sluten kedja, dvs en cirkel, ansågs ha särskilt magiska egenskaper. Öppen kedja framkallade god växt, långt liv, lycka osv. Den rituella innebörden blev tydlig då man dansade runt ett heligt föremål, ett träd eller en sten osv.

I Sverige kan vi hitta kvarlevor av förkristna kult- och fruktbarhetsdanser när vi dansar runt heliga träd i samband med firandet av vinter- och sommarsolståndet. (Läs mer om julgran och majstång i artikeln "Meditation under Livets träd".) Att resa en "feststång" (även julstång, skördemaja, bröllopsstång osv) vid högtidliga tillfällen är en medeltida sed som förbjöds efter reformationen, men som lever kvar på många håll. Den tydligaste feststången är majstången (som inte är korsformad som de moderna "midsommarstängerna" utan är en stång med en eller flera kransar trädda runt; mellanformer finns förstås.) Även "kryckeståt", seden att föra en avkvistad trädstam med två toppar, eller två stammar med endast toppen kvar till det blivande brudparet är en kvardröjande mycket gammal sed. Vid alla dessa tillfällen har dansen en självklar plats. Elddans – att dansa i ring runt en eld – är också en mycket gammal sed. Intill 1800-talet dansades ringdanser runt olika våreldar överallt i Sverige. Även björndansen har en rituell bakgrund.

Den första skriftliga källan som beskriver dans i Sverige är Erikskrönikan. I den berättas om dans i samband med Birger Jarls son Valdemars bröllop 1260. Andra källor är medeltida kyrkmålningar, dansförbud o domstolsprotokoll. I Olaus Magnus Historia från 1555 finns utförliga beskrivningar av olika typer av dans som elddans, bågdans, svärdsdans och lapparnas dans (ringdans i samband med renskiljning finns beskrivet i muntlig tradition).

Rudiment av medeltida kedjedanser finns i olika landskaps och socknars långdanser. Långdans från Orsa är av branletyp liksom Leksands långdans som har branlesteg (färösteg, se nedan). Långdansen lever fortfarande kvar vid midsommar, bröllop och sedan 1800-talet runt julgranen. I Långdans från Sollerön anses stegen kunna vara senmedeltida pardanssteg.

Sångdans och ballad

Det muntliga berättandet har med all säkerhet alltid varit människans följeslagare. I modern tid har dess betydelse för samhörighet och det sociala livet minskat. Det började med boktryckarkonstens tillblivelse på 1500-talet. I och med reformationen betonades vikten av att folket skulle kunna läsa och skriva själva. Från 1600-talet var hemmets husfru ofta ansvarig för den undervisningen fram till den allmänna folkskolans införande 1842. Media- och informationssamhällets utveckling under senare har radikalt förändrat bilden.

Med ledning av det som lever kvar av munliga berättartradition kan vi förstå att berättelsen ofta sjöngs och även inkluderade dans. I vår nordiska tradition hittar vi jojken som är en sorts berättelse. Man jojkar en person, ett berg, en ren osv. Om vi går utanför Norden så hittar vi från kontinenten begreppet carole, som betyder dansvisa, i källor redan på 600-talet. Det var helt enkelt sånger som man dansade till. Verserna sjöngs av en försångare och omkvädet (refrängen) av alla, medan man dansade i cirkel. Det var alltså ett sätt att sprida en berättelse, sann eller mytisk. Möjligen hittar vi rötterna hos kelterna och fröna spreds i Nordfrankrike, Nordtyskland och till de brittiska öarna.

Dessa caroles var ursprunget till balladen som under medeltiden (1200-talet) spreds även till Norden. Balare (senlatin) betyder "att dansa". Det är en berättande dansvisa, ofta med väldigt många verser, som kanske också uppkommer i stunden. På Färöarna – där det aldrig förekommit folkinstrument – bevarades dansen och balladen och kallas där kvaddans eller kvad. (jfr "kväde", dikt/sång). Balladerna har hämtat inspiration från det som kallas "den höviska kulturen", dvs provensalsk trubadursång och nordfransk riddarroman m fl berättande genrer. Om balladen först kom till hoven eller spreds via medeltida marknader är en öppen fråga. Förmodligen både och, kan jag tänka.

Eftersom texternas förmedlas i muntlig tradition finns det ingen rätt eller sann version av en ballad, utan alla är varianter. De äldsta nordiska uppteckningarna är några korta texter från Norge o Danmark från 1400-talet. De äldsta svenska källorna hittar vi i adliga visböcker, de tidigaste i slutet av 1500-talet. Tyvärr tecknade man mest ner texterna, alltså saknas melodier till många ballader. Före 1810 har vi endast tre balladmelodier. Från 1900-talets början började man kunna göra inspelningar. Jag vill särskilt nämna inspelningarna från Åbolands skärgård på 50-talet och speciellt Svea Jansson (1904-1980) som bidrog med bortåt 1000 visor, varav ett 20-tal ballader.

Det är viktigt att komma ihåg att den version som upptecknades eller spelades in är som den lät i stunden och alltså en av många varianter. Samma sångare sjöng inte heller lika varje gång. Detta är utmärkande för all muntlig tradition. En uppteckning representerar strängt taget bara sig själv. När balladerna började tryckas i skillingtryck från 1600-talet så "konserverades" en viss variant.

Det finns 260 dokumenterade svenskspråkiga balladtyper. Den mest dokumenterade balladen är Sankte Staffan. När det gäller melodierna så överväger mollartade skalor, särskilt i det äldre materialet. Om man gör en taktindelning så dominerar tvåtakten. Antalet stavelser varierar kraftigt, men inordnas vanligtvis i en mycket regelbunden puls.

För dig som är mer intresserad av uppteckningar, kända balladsångerskor- (de flesta är kvinnor) och sångare, vad som kännetecknar en ballad, olika typer av ballader, textgenomgångar mm vill jag rekommendera Jansson (1999).

Stegen är enkla och dansformen monoton. De sk färöstegen motsvarar "branle simple", dvs två steg till vänster och ett till höger. Hela tiden. Man kan antingen vara vänd mot centrum och dansa sidsteg, eller snett framåt i dansriktningen (som alltid är medsols), då stegen går mer framåt respektive bakåt. Handfattningen är flexibel för att kunna följa med i handlingen. Kedjan går i täta snirklar. Om danslokalen är för stor skärmar man gärna av för att få ett mindre rum… Detta innebär att fler kan vara med, det bli intimt och magiskt. Det är ofta väldigt många verser, med ett upprepande omkväde emellan. Tillsammans med ett taktfast stampande kan dansen leda till en tillstånd av trance. "Danskedjan smälter samman till ett kollektivt väsen, en mäktig rytm där individuella avvikelser inte har någon plats" (färöisk förf).

Förmodligen dansande och sjöng man i hela Norden ungefär som man fortfarande gör på Färöarna. Balladstegen kan också se annorlunda ut, beroende på hur man vill anpassa stroferna till stegen. Man kan blanda "branle simple" och "branle double". "Folkvisesteget" är en norsk nyskapelse från förra sekelskiftet med ett inlagt vilosteg. Man ser också hög handfattning ibland.

Sånglekar

Det som vi dag kallar sånglekar och främst förknippar med barn, jul och midsommar har i äldre tider benämnts på olika vis: danslek, folkvisedans, folklek, jullek eller bara lek, ringdans mm. Begreppet "lekstuga" kommer från det gammalsvenska ordet leka (dans), så en lekstuga är helt enkelt en fest där man träffas och dansar. Att endast barn leker är också en modern företeelse. Undertecknad deltog i lekstugor på 60-talet. Vid dansen runt majstänger o julgranar är det säkert många vuxna som uppmuntrar barnen att leka för att det också roar dem själva. Nu på 2000-talet noterar jag att fler och fler ungdomar vågar sig in i cirkeln. Under midsommarfirandet vid "Hela Sveriges majstång" i Gropen i Leksand 2006 var ungdomarna i majoritet. Glädjande! Jag har också noterat via mina egna barn att ungdomar gärna dansar i cirkel/kedja i samband med disco/klubbdans.

Samma förutsättningar när det gäller tradition, överföring och varianter som beskrivits ovan för ballader gäller även här. Några kan spåras till 1600- o 1700-talet, men de flesta tillkom i slutet av 1800-talet och senare. "Bro, bro och breda" är den äldsta uppteckningen från början av 1600-talet av Johannes Bureus, vår första officiellt verksamme fornforskare. Olof Rudbeck citerar senare under 1600-talet den lek som idag kallas "Räven raskar över isen". På 1700-talet skildrar Erland Hofsten, prost, julen i Värmland. Där finns bl a en beskrivning av hela "Skära havre" med text o lekbeskrivning.

I svenskt visarkiv finns 350 olika sånglekar registrerade. Antalet uppteckningar för varje varierar, flest har "Bro, bro breja" (600 st).

Man lekte särskilt i samband med julhelgerna, vilket finns belagt från 1700-talet o framåt. Carl von Linné firade jul i Falun 1733, vid 26 års ålder. Då tecknade han ner 6 jullekar, vilket var den största samlingen dittills och enda under 1700-talet. Men man lekte även andra tider på året, vid midsommar, skördegillen, Mikkelsmäss, bröllop och andra högtider. Säkert också när man kunde mötas i andra sammanhang och vila sig från det många gånger hårda arbetet i bondesamhället.

En "sångleksrevival" skedde vid förra sekelskiftet (Danielson/Ramsten 1998). På gården Nääs i Västergötland anordnades slöjdkurser på 1870-talet. Som omväxling till undervisningen dansades sånglekar. Rektor Otto Salomon insåg nyttan med detta o startade särskilda kurser i lek främst för lärare. Samlingarna "Sånglekar från Nääs" gavs ut 1905 o 1915. På detta sätt standardiserades både repertoar och danssätt, men verksamheten hade samtidigt en mycket stor betydelse för att detta material skulle bevaras för framtiden. Och faktiskt också utövas.

Sånglekarna hamnade i den rådande pedagogikens tjänst och ansågs ha en viktig roll i barnens och ungdomens uppfostran. Troligen spelade tidsandan också stor roll. Väckelse- och nykterhetsrörelsen var med på "tåget". Nackdelen var att umgänget i dansen blev averotiserat, disciplinerat och vuxenvärlden kunde på detta sätt ha kontroll över barnens o ungdomarnas nöjen. Lekarna kopplades ihop med gymnastik o idrott. Texterna utsattes för naivisering och censur för att kunna anses lämpliga för barn. Tidigare var det ju vuxen ungdom som lekte o även äldre. Ibland gjorde också danserna om, ofta så att de blev mer invecklade, för uppvisningsbruk. Det tillkom också nya sånglekar vid lekkurserna på Nääs. "Små grodorna", som trycktes första gången 1922, lär vara den mest kända.

Är det kanske så att sånglekarna delvis är en förenkling av balladen när det gäller texterna, men en utveckling när det gäller danssteg och rörelsemönster? I det omfattade materialet som nedtecknades under tidigt 1800-tal hittar man åtskilliga rester av balladformler och balladomkväden i sånglekarna. Rörelsemönstret fram till slutet av 1800-talet var troligen mycket okomplicerat. Man dansade i ring och i ringens mitt fanns en deltagare som skulle välja maka/make eller liknande.

Som sånglekar räknas kanske numera även långdanser som "Hej tomtegubbar", "Nu är det jul igen" "Prästens lilla kråka" osv. Det är polsktrallar som fått en enkel text, vilket ofta var fallet för att det skulle vara lättare att komma ihåg melodin. Ofta har de korta texterna lokal anknytning och kan ha karaktären nidvisa eller med ekivoka inslag. Här följer ett exempel från Skåne:

Nu är det jul igen, å far e full igen, å alla glyttarna de skrika. Hej hoppsan i galoppsan mor hon ligger onge soffan.

Om du vill läsa om sångens historia så vill jag hänvisa till "Kropp och röst i rörelse".

Pardans

Den egentliga pardansen kom till Sverige med polskan från Polen på 1500-talet och kanske från Tyskland, där dansen också tycks ha funnits. Sverige hade mycket kontakt med båda länderna. Den tidigaste formen av polskedans kallas slängpolska i Syd- och Östsverige. Slängpolskan uppvisar stora likheter med den tyska dansen med samlingsnamn Ländler från denna tid. I äldre svenska spelmansböcker är "polonesse" det vanligen förekommande namnet på polonäser i ¾-takt. (Jfr promenadpolonäs i 2- el 4-takt.)

Den äldsta pardansen var omdansning på fläck, dvs på ett ställe på golvet. Ofta var det dåligt med utrymme och endast ett eller några par kunde dansa samtidigt medan de andra stod runtomkring och tittade på/väntade på sin tur. Det sas att man skulle dansa på en "tolvskilling" (25-öring). Man använde vanliga gång- eller springsteg, försteg, eller springsteg med ett dubbelsteg på andra taktdelen. De äldsta polskemelodierna i Sverige är från 1500-talets slut o har en del i 2/4-takt (fördans) och en del i ¾-takt (efterdans), precis som dansen i Europa under samma tid. Detta sätt att dansa lever kvar i Kringelleken i Floda i Dalarna. Polskan kom att i flera hundra år vara den dominerande dansen. Så småningom spelades även fördansen i ¾-takt. Polskemelodierna användes också till kedjedanserna.

Under 1700-talet kom olika uppställningsdanser, gruppdanser som engelskor o kadriljer. Som efterdans i kadriljen använde man vals. Snart blev den så populär att den blev en självständig dans på 1830-talet. För första gången utnyttjade man hela golvet och rörde sig runt väggarna. Valsen kallades även "väggadans". Den var helt dominerande under 1800-talet. Karakterisktiskt för valsen är "tre-steget", den täta fattningen samt att paren rör sig i cirkel motsols i rummet.

Valsen hade en stark påverkan av andra danser beträffande rörelsen i rummet. När valsen kom började man även dansa polska i valsbana, dessförinnan snodde man om på fläcken i omdansningen.

Slängpolskan har samma betoning på alla taktdelar, men under 1800-talet utvecklades polskorna så att man betonade första o tredje taktdelen mer. Polskan utvecklades olika i olika socknar, både melodiskt och stegmässigt. Varje variant har sin speciella karaktär, beroende på vilka dragningar man gör på olika taktdelar och var betoningarna ligger. Som boende i en socken lär man sig sin variant och dansar den hela livet till 100-tals olika melodier. Det räcker. Den viktigaste taktdelen i polskan är ändå tvåan, "den magiska tvåan". Den "hänger", kommer tidigt eller sent, eller mitt på. De olika polskevarianterna kan också dansas så att stegen och dansrörelserna förskjuts i förhållande till musikflödet.

Kombinationen av den sugande rytmen och det eviga snurrandet försätter dansaren i en sorts trance. Polskan är tangons och salsans "svenska variant". Utifrån sett är den monoton o repetitiv. Inifrån upplevt är det magi och närvaro.

Folkdans - igen

I slutet av 1800-talet vaknade en romantiskt intresse för vad folket på landsbygden dansade. Mats Nilsson (2004) beskriver utvecklingen:

"På 1840-talet, för drygt 150 år sedan under det som brukar kallas en national- romantisk period, skapade balettmästaren Anders Selinder vid Kungliga Operan i Stockholm koreografier som också innehöll av honom själv skapade folkdanser. (Selinder fick sin utbildning på Operan där han också under större delen av sitt liv var verksam som koreograf och danslärare – min kommentar). Vi kan säga att Selinder tog böndernas folkliga danser, eller delar av dem, och gjorde dem till just folkdanser, så att borgerskapet kunde se dem på scen. Borgerligheten blev åskådare och tittade på stiliserade varianter av böndernas danser, som framfördes av operans skolade dansare. År 1880 startades Philochoros, det första folkdanslaget i Sverige, av manliga studenter i Uppsala. Denna förenings dansrepertoar bestod delvis av danser som man samlade in på den svenska landsbygden, vilka man sedan stiliserade och standardiserade för scenbruk. Dessa danser som skapades, samlades in och standardiserades av Selinder och Philochoros hade självklart något gemensamt med de danser som bönderna, folket, dansade. Men det var framför allt gruppdanser för fler än tre dansare, huvudsakligen kadriljer, som intresserade Philochoros, trots att folket huvudsakligen dansade pardanser som vals, polka, schottis och polska."

Det ursprungliga elementet av improvisation föll bort under de första nära 100 åren av folkdanslagens verksamhet. Man fastlade både i dans och musik ett mönster som en traditionsbärare förmedlat.

Dansentusiasten och dansläraren Henry Sjöberg reste runt på den svenska landsbygden under 1950- och 1960-talen och mötte människor som fortfarande dansade och kunde de gamla danserna med rötter i 1800-talet. Sjöberg fäller följande indignerade kommentarer om folkdansrepertoaren:

"Det hela är egentligen ganska skrämmande. Hela Sverige är fullt av danser som dansats i tradition och så hänger man fast med näbbar och klor vid en balettkomposition. Sammanfattningsvis kan man säga att det är på tiden att folkdanslagen slutar leva på en lögn."

Sjöbergs, och tidigare Kleins, efterforskningar tillsammans med de uppteckningar av äldre folkdanser, ofta pardanser, som medlemmar i folkdansrörelsen (Johan Larsson och Ingvar Norman t ex) gjorde under 60- och 70-talen ledde till att mycket av det rådande ifrågasattes med början på 70-talet. Frågan är i vilken utsträckning folkdanslagens verksamhet förändrats? Mats Nilsson (2004) menar att repertoaren delvis förändrats men att stilen är den samma. Klein skrev redan 1928 att man ganska lätt kan se vad som är folkdans och vad som är ”äkta” folklig dans:

"I vissa avseenden kan vi utan större svårighet avgöra denna fråga. Själva stilen i framförandet med dess anmärkningsvärda precision och aplomb, samt den strängt genomförda, enhetliga och i sitt slag fulländade plastiken, – allt detta skiljer sig skarpt ej blott från folklig dans i allmänhet, utan också från allt vad vi vet om svensk folklig dans i äldre tider."

Och på 2000-talet skriver Eivor Underdal, mycket välrenommerad danspedagog som parallellt med folkdansen ägnat sig åt balkandans i mer än 30 år:

"Begreppet tradition innefattar förändring, ändå har alla folkdanslag dansat samma koreografier, och endast dessa, under en lång period./…/ Selinders danser har gjort sitt, nu är det hög tid för annat!" (2001)

"Under hela 1900-talet hade man dansat en massa danser som man trodde var sprungna ur de djupa folkrötterna, men så var de komponerade, och dessutom för Operabalettens dansare!" (2003)

2006 firades 200-årsjubileet av Anders Selinders födelse. Jag vill gärna dra en parallell här med Bernhard Wosien som räknas som upphovsmannen till den internationella Sacred Circle Dance-rörelsen. 2008 firades 100-årsjubileet av hans födelse. Wosien hade studerat teologi och var balettmästare och förste dansare på Berlinoperan, koreograf och danspedagog. I mötet med den folkliga dansen med början på 50-talet, särskilt de grekiska danserna, började det som Bernhard skulle komma att kalla "Meditation des Tanzes" ta form. Här kan vi ställa oss frågan: hur stor del av de danser som Bernhard förmedlade kan räknas som folkliga danser och hur stor del var hans koreografier? Förmodligen verkade han i en levande danstradition, dvs om man har en god grund bestående av historisk kunskap och stor dansrepertoar så kan man sedan förändra och skapa nytt.

Instrument

De instrument, förutom rösten, som användes i det gamla bondesamhället var lurar (som härstammar från bronsålderslurarna) och vallhorn, vilka användes för kommunikation, alltså signalinstrument. Vidare fanns det förstås pipor, egentillverkade sälgpipor och spilåpipor. Horn och spelpipor kom också att användas för att spela polskor. Säckpipan fanns också precis som i stora delar av Europa. Dessa instrument konkurrerades ut av fiolen i mitten 1700-talet. Nyckelharpa, som man ser på medeltida målningar, finner vi på olika håll i Sverige under 1700-talet, men under 1800-talet mest i och omkring Uppland, där den fortfarande har sitt starkaste fäste. Mycket tyder idag på att instrumentet rösten håller på att återupptäckas mer och mer i samband med dans.

Avslutning

I andra delar av världen möter vi fortfarande folkets danser i form av cirklar och spiraler. Sydöstra Europa och Mellanöstern är två exempel där den här formen av dans är en del av livet. Genom människor som flyttar till vårt land får även vår kultur ta del av dessa impulser. Fenomenet "Internationella folkdanser" inbegriper oftast danser från den här kultursfären, även om de ibland kan jämföras med folkdanser såtillvida att de ofta är vidareutvecklade koreografier.

Cirkeldansen har även som en del av en stor internationell dansrörelse fått en nystart på olika arenor i Sverige sedan 70-talet. Den har getts olika namn, t ex Meditation i rörelse, Rogivande dans, Heliga danser eller "bara" cirkeldans. Musiken och danserna kommer nästan uteslutande från andra kulturer än den som har sina rötter i vår egen folkliga tradition.

Eftersom jag har mitt ena dansben i folkdansrörelsen och det andra i cirkeldansrörelsen så är min förhoppning att den här kursen ska kunna ge inspiration för ett möte mellan dessa båda rörelser. Min upplevelse är att det är mer som förenar än som skiljer. Sången och dansens betydelse för vår hälsa och vårt välmående är numera väldokumenterad. Gemenskap, god beröring, lust, allvar och glädje blandas i en skön mix.

När vi rör oss med enkla steg som upprepas i cirklar och spiraler till ackompanjemang av egen sång eller något instrument kan en suggestiv stämning infinna sig. Dans som meditation möjliggör medveten närvaro, vila och balans i livet. För en stund får vi känna oss som dansande dervisher, men med rötter ur vår egen tradition.

Litteratur